Äh varför inte!!? (Ensam mamma söker sig själv...)

Jag har en vän...som jag har kännt ett tag... som jag kan prata med om allt mellan himmel i jord...Han är rolig... konstig... lustig...rar... omtänksam... snäll... lite annars... o väldigt speciell... Han har en lite annorlunda syn på vissa saker... Men de är otroligt roligt att diskutera saker med honom...
Jag anade att han har känslor för mig som är mer än bara vänskap... I know...
Men Jag hade tänkt att han kunde få vara min vän... som jag kunde träffa o ha roligt med... Surra o svamla med... Ja ditt o datt...JAAAA...du sitter där o hmmmar nu jag vet "tanten"... 

Han kom hit i kväll... o vi surrade...drack te o åt pepparkakor... o surrade lite till...
Ja ja...finns de något jag är svag för så är de människor som har åsikter...o som kan tala för dem... Som liksom jag kan brinna för sina tankar... o de kan verkligen han... Såååå ...kvällen blev låååång...längre än tänkt... O nu har jag varit vaken i många timmar... för att vara exakt så har jag varit vaken i 19.5 timme...o jag tror inte att jag kommer att somna på ett tag till...

... fick något att fundera på...

...för han tog saken längre än jag tänkt...när han sa hej då...om jag säger så... Jäkla karl...

Jag blir så less... MAn får alltid planera saker åt andra....Läs EX med sambo!!!Men om de då inte skulle drabba andra så skulle de ju vara bra!!! Men jag har ju bara fått hälften av informationen!!

Exets sambo pratade med mig här om dagen... O frågade om de gick bra att dottern åkte till farmor helgen som kommer....vad svarar jag... "Visst de fungerar bra bara dottern vill...givetvis... " Sen pratade hon nått om nästa helg...Om nått 70 års kalasHur som helst... De är deras helg denna helg o nästa... Jag rättar mig ju efter detta...

Nu får jag veta att hans sambo har åkt till USA!!! O kommer inte hem förren om drygt 2 veckor...Då har de inte ens frågat mig om de är Oki att dottern är här nästa helg!!! Hon hade inte en aning om de hon heller så hon blev skitledsen!!!

Hon är där så lite så hon värdesätter verkligen dessa helger...

...vilket liv man lever... Man kan inte jobba snabbare... o ändå hinner man inte de man tänkt...
JAg vet att man inte ska klaga... för jag har något att göra... som jag faktiskt tycker är roligt!!! Men de blir lite mkt ibland. Sen har jag upptäckt ett lustigt fenomen med mig.... Jag är så effektiv på jobbet...All tid ska användas effektivt... Vad tror ni händer när jag kommer hem??
Då blir jag den mest ineffektiva människan på denna jord!!! De händer ingenting!! Jag bara tänker  att jag ska sen  taänker jag lite till...

... beundrar jag verkligen... man ser dessa människor så tydligt när man läser deras ord, i bloggar tex... O Jag har ganska mångas ord som jag läser ...varje dag nästan... O jag beundrar dem...  De ser på sig själv med humor o allvar i en blandad kompott... O de är kloka o okloka om vartannat... De har en ödmjukhet o distans som gör att de ofta ser igenom sig själv... Sådana människor beundrar jag... Sån vill jag vara själv... de är de jag strävar efter...

Vissa av er vet vem ni är!!! Så ta åt er!! O tänk inte...kan hon mena mig..??

Jag har vänner som är närmare också...som jag beundrar... 
Jag har M & M... De är solstrålar bägge två... De två är sånna där vänner som man bara kan luta sig mot när man behöver... Jag bara hoppas att de vet hur fina de är!!!
Jag har L... Hon som är min tvillingsjäl... Vi är så lika så de är nästan obehagligt... Hon tänker o är klok, ger mig goda råd som hon aldrig skulle följa själv....Hi hi hi... Precis som jag... Vi träffas kanske inte så ofta...Men jag blir glad av minsta lilla ord från henne...Sms eller kommentar här... De hoppas jag hon vet o förstår...
Jag har min älskade S... hon är min bästis från "vår gata i stan"... Vi är så olika som man kan vara... Men hon känner mig... utan o innan... O jag känner henne... Hon vet alla mina hemligheter o jag hennes... Hon står ut med alla mina gråtattacker... O vansinniga beslut... hon bara hänger med... O finns där... Vi har kännt varandra i 32 år o 5 månader,  för att vara exakt... Jag skulle fylla 5 hon var 4... Jag kommer ihåg första gången vi träffades... Osen har de alltid varit vi två mot världen... Även om vi bor så långt i från varandra idag... Så har vi kontakt varje vecka i allafall... eller varje dag... Beror helt på... Hon är som en syrra för mig...
Sen har jag min "storasyster"... Min älskade kusin... Hon vet också mkt om mig...o vi har de där speciella... Vi finns där för varandra när de är tungt...vi gråter o skrattar... O förstår varandra... Hon är mkt speciell... Man kan nog säga att hon är de man kallar ett "original". Ingen är som hon!!! inte ens i närheten...Hon går sina egna vägar... O hon klarar allt hon sätter sig för... o vill...
Till dessa hör även SW o C o A... Dessa 3 tjejer är också viktiga... de finns runt mig ... De tillför mig energi o skratt.. Även allvar o funderingar...Dessa männsikor gör mitt liv rikt... Dessa människor tillhör min vänfamilj... O är otroligt viktiga för mig...
Hit hör faktiskt även B... På något underligt sätt så gör han de....

När jag träffar nya människor... Så har jag insett att de är detta jag söker... Jag söker denna blandning av klok/oklokhet... självdistans o ödmjukhet... Människor som är villiga att dela sorg o glädje med mig... O de har ingen betydelse... Om de är en kvinna eller man... jag vill ha detta utbyte...
Jag har egentligen inte så stor vänskapskrets av ytliga bekanta... De kommer till o försvinner ganska fort... jag har ibland funderat på om jag är en ensam person...Men vet ni? De är jag inte...  Jag omger mig med människor jag verkligen tycker om... De är de viktiga... Om jag omger mig med massor med människor som jag knappt känner så är jag nog mer ensam....

 

... jag bara undrar... Frågan dyker upp i mitt huvud med jämna mellanrum...
Jag var med B o åt lunch i fredags... O jag blev så glad av att träffa honom... Men när han går så ser jag honom i backspegeln o funderar på om han är lycklig nu? Han ser inte lycklig ut... Han ser trött ut... O de svider till i mig... För jag vill ju att han ska vara lycklig...även om han inte kan vara de med mig...

Jag frågar mig själv om jag är lycklig... eller om jag är olycklig... O jag kan säga att jag inte är sprudlande lycklig... Inte alls... Men jag är inte heller olycklig...  Jag är ganska tillfreds...Jag tänker när jag ser honom gå i backspegeln... Att han gjorde mig lycklig... ett tag gjorde han mig till den lyckligaset människan på denna jord!! Sen försvann de...

Han går iväg ... o han ser så trött ut... Jag vill bara stryka honom över pannan o säga..."de blir bra"... Men jag kan inte göra de... för jag vet ju att mellan oss blir de aldrig desamma igen... De kommer aldrig bli han o jag...o de som var bra mellan oss ... de förstörde han delvis... Nu försöker vi på nått sätt att behålla delar av de... Men jag vet att en dag så kommer vi att ses på gatan o nicka igenkännande... O vi kommer kanske säga några ord till varandra... Men vi kommer inte känna varandra längre... Han kommer att vara ett minne...av en människa jag älskat...

Jag vet inte om jag någonsin kommer att bli så lycklig igen... jag har ingen aning... Men jag har lite svårt att tro de... vågar man de...? Vågar man satsa hela sitt hjärta o sin själ på en ny människa på de sättet igen..? Jag tror inte att jag vill prova ens... De känns väldigt dumt att riskera sig själv igen... Jag tror att jag ska inrikta mig på att skapa mig ett liv där jag är nöjd... dit är jag på god väg redan.

Måste man vara så där sprudlande lycklig som man bara är när man är lyckligt kär... Nej jag tror inte de... Jag har ju levt större delen av mitt liv utan den känslan... så jag ska nog klara resten också...

…här hemma… jag hade huvudvärk hela kvällen…släppte dock efter två tabletter… tösen hade också huvudvärk… febern har rusat i kroppen i natt igen…?? Frågar mig om de verkligen bara är vaccinet…?? Men jag utgår i från de… HAde nog tänkt åka till jobbet idag i allafall…men Tösen har så ont i skallen…så jag blir hemma…

Jag  jobbar lite hemifrån i stället… kanske… eller inte…jag får se…

...alltså... jag fullkommligt däckade... jag klarar inte av feber... då blir jag helt kurk... men nu ska den vara över hoppas jag..

Armen är helt obrukbar i dag...O jag har feber o ont i hela kroppen!!!
Var de inte meningen att man skulle hålla sig frisk!!! JAg klarar inte feber ...Jag blir såååå ynklig!!!

...jag o dottern har varit o tagit den...få se nu om vi döööööööör....????

JAg kom hem till Luleå kl 17.23…För att vara exakt!! O då var de bara starta bilen o ge sig av till mitt kyffe… Då var de bara att kasta in väska med dator o papper!!! Kasta sig på bussen för att hämta den bil jag inte vill använda mer…den som jag ska sälja nu … Jag var väl hemma igen 19.15…

 Då var de bara att fixa en snabb middag…min stackars lilla tös var trött o hungrig…  O de var jag också…

Nu är jag mätt o trött o jag har satt mig här i soffan…Lindat in mig i ett täcke… O de är sååå skönt…

Vad har jag lärt mig i dag då?? Kan man ju fråga sig… JA ni… Jag vill inte bli lastbilschaffis när jag blir stor!!!!!!

O sen måste jag kanske förtydliga...Jag har köpt en riktig gammal bil...Inte en leksaksbil!!! Hallå??? Vad skulle jag med en sån till???

... nu har jag insett att jag har för bråttom... Jag vill att allt ska ske NU! o inte NU!!

Igår var de en sån dag då jag verkligen var i mitt esse vad gäller de!!! O jag var grymt besviken på eftermiddagen o kvällen!!! Men Idag vann jag i allafall lite framgång!!! O de känns riktigt bra... Att de gav lite resultat... Nu känns de som att jag inte bara kastat bort  min tid de sista veckorna... O jag kommer att få vara med o göra dessa förändringar... kanske inte precis som jag har gett förslag ...men de ligger som grund o startplanka... Så jag är mer än nöjd!!!

... jag har ett litet problem!!! O vet ni vad de är?? De är en grej jag inte alls funderat på så mkt tidigare... Men de är ett ganska allvarligt problem...

...jag äter inte... Mat smakar inte... Jag är inte hungrig o jag känner sällan att jag vill ha mat!!!
Jag tycker om mat... O jag har under perioder av mitt liv ätit mer än jag bör... Men nu har jag kommit in i en period då jag inte kan äta ordentligt...Jag svälter inte direkt...de är väl inte så... Men de har börjat bli så att jag tänker på de...

Jag har alltid varit sådan att när jag mår dåligt...Då slutar jag äta!!! Maten växer i min mun...o jag kan inte svälja ens...  O jag har ju haft endel att ta tag i den sista tiden ... så de kanske inte är så konstigt att matlusten har varit av de sämre slaget...

Men de jag helt plötslig har upptäckt de är att jag kan inte ens ät när de är gott... Jag får inte i mig de...
Om jag äter...Då äter jag i hastighet...o då är jag ofta i de tillståndet att jag rent känner mig skakig... Hmmmm Börjat reda i de... vad har hänt...? denna känsla av att jag inte kan äta...hur/var kommer den i från...? Har jag kännt den förr?

JAg funderar... jag kommer helt plötsligt ihåg när de var så här sist... O de är många , många år sedan... typ 20-25 år sedan... Jag var i tonåren... Min mamma blev sjuk... O jag slutade äta... Klarade inte av att äta!!

Mina föräldrar var inte i de skick att de uppmärksammade de då... Pappa jobbade då på annan ort...O min mamma var ju ofta väldigt dålig... De gick så långt att jag tillslut var lite för smal för mitt eget bästa... o jag svimmade på de som då kallades Domus ... då var de en kompis mamma som uppmärksammade att de inte stod helt rätt till...  O jag fick då hjälp att komma mig ur denna ofrivilliga bantningskur...

Jag kan säga som så... De handlar inte om att jag får "rå"ångest av att äta...de är inte de som händer... problemet är att jag blir MÄTT bara av att se maten... Maten växer i munnen... o jag börjar må illa...

Jag avskyr att jag gör så här mot mig själv... Att jag omedvetet skapar ett problem... O jag förstår inte vad som orsakar problemet...? Min tankar faller ju genast på hur jag tidigare i mitt liv förträngt saker... o hur de tillslut skapade en ångest o depresion som tillslut gav fysiska symtom...

Gör jag på samma sätt nu??? eller är de något annat som skapar problemet... ??
Tål att tänkas på...

Saken är ju trots allt den att jag trivs med mig själv nu...jag mår bra o jag är glad... O jag tror inte att jag skjuter undan saker... Jag försöker hela tiden ta tag i saker när de sker nu mer...Inte skjuta upp de... Så jag hoppas verkligen att detta inte är nått nytt sätt för mig att skjuta upp saker....

Vad gör man… Om man vill presentera något man tror på för en människa som inte är öppen för några nya idéer??? Man gör kanske som jag…Man jobbar som en tok! Räknar o analyserar… Skaper ett helt nytt förslag… Gör ett presentationsmaterial…

 Sen sover man bara ca 4 timmar natten innan man ska göra presentationen…   Diskuterar med kidnapparen halva natten, i stället för att sova, om huruvida man gör si eller så för att lägga in en Youtube film i bloggen…(den andra alltså)  Sen visar de sig, efter nån timme, att denna bloggare inte kan lägga in filmer!!! Hon har inte behörighet att göra de!!!

Dagen D… då minsann presenterar man förslaget… O de blir (inte) perfekt!!  VD:n har redan bestämt sig för att han inte ska var motaglig!! Han har redan bestämt att de finns inte en chans att mitt förslag fungerar…

Han tittar inte ens på de!!! Jag tror att nu (för idag i allafall) ger jag upp!!

... jag känner mig ganska tillfreds faktiskt...

...Funderingar kommer o går...men de är inget jag inte kan hantera...  Ibland är jag ledsen o ibland är jag glad... Men de känns inte onormalt... Så ja... Jag är på G... Jag har hittat vägen... Jihooo...

Idag har varit en hektisk dag... för mig... Jag har jobbat på i vanlig ordning... Men tiden verkar inte räcka till.... Jag har hur mkt som helst kvar inför morgondagen...Så de blir till att försöka ta tag i de i kväll... Men jag har ingen lust faktiskt!!!

Jag fick sms från tvättbrädan... första dag på jobbet efter semester... Verkar som även han har haft fullt upp... Men han får mig att le i allafall...Så myyysigt att få sms från någon... bara helt utan anldning när de är hektiskt på jobbet...

Sen vill B att vi går o fikar nån dag... Lustigt faktiskt... Jag kände ingen glädje eller sorg alls...Bara "visst...vi kan klämma in de på torsdag eller fredag... " Nu när jag tänker på de känns de trist o vemodigt...att han ser till att betyda mindre o mindre för mig... Han som var en sådan stor del av mitt liv... Han har gjort valet att inte betyda mer än en fika eller ett telefonsamtal nån gång ibland!!!

Jag saknar samhörigheten som vi hade... Jag saknar närheten...O vänskapen... Men de känns inte lika påtagligt längre... De känns så avlägset... Nu är de ju ett tag sedan vi träffades... Ska bli intressant att se vad som kommer att hända med mina känslor när vi väl ses... Ett litet test på mig själv... Knasigt..? Ja kanske... Men jag vill testa mig själv... Bara för att...